Ett annorlunda avslut

Bromsar in, parkerar framför huset och gör något jag aldrig brukar. Springer inte uppför slänten till entrédörren, fortsätter bara gå rakt fram, ökar takten och viker av ner mot skogen, lämnar arbetets tyngd bakom mig som den unge Forrest Gump springer ur sina benskenor.

Duggregnet friskar i, ett skatpar diskuterar uppe på en gatlykta och kikar ner mot de mörkbruna stigar som rinner ner i skogen. En fågelljudsklädd alm ståtar ljus framför långsamt mognande vårträd. Bara rakt fram och ingenstans men viker sedan av uppåt igen och jag saktar på stegen in i en skön poesi som jag så mycket längtar efter men aldrig hinner ikapp.

silhuett

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Lära nytt – Lära om – men ändå hålla fast

Som en ren tidsmarkering gör jag detta blogginlägg.

I min källare, som numera är sprängfylld av kartonger och omlokaliserad till ny adress, finns kalendrar nedpackade innehållande viktiga och oviktiga noteringar och tidsspannet på dem är mellan 1970-2014.

Ja jag har sparat dom, där finns alla år och datum för mina flyttningar som pendlar nånstans mellan 50-60 st,  men jag har slängt en väldig massa annat, skänkt och sålt, ändå sitter jag  i den lägenhet som numera är att fullt ut betrakta som mitt hem, till knäna i kartonger och annat rafs.

DSC01126

Det gamla finns knappt längre. Vi pratade om det Carin och jag; att när det känns rätt efter flytt, är det gamla borta och det nya outforskade, det som gäller.

Hela flytten gick över förväntan och trots att jag köpt in flyttjänsten blev det en himla massa spring, körande och småbärande. Att flytta är centralt, man byter boplats för att  omplantera sitt liv.

Tack till syster Carin och vännen Lena G som hjälpt till och oxå efteråt firat evenemanget med mat, prat och skratt och Tack till de som hört av sig med uppmuntrande och undrande kommentarer på nätet.

DSC01125

Vädret var både med och emot oss, kylan vek undan när fötter sprang som mest och sedan kom droppet och halkan. De som undrar hur jag bor är välkomna – här är kaos, här är jag – detta ÄR jag och citerar (lite halvfritt, minns inte exakt orden) så gärna Eeva Kilpi:  – Fjärta högt i egen stuga – ibland är jag reservationslöst beredd att tro på kapitalismen!

Idag är rena, skära nödvändigheter uträttade men för övrigt har jag hängt upp ”Stängt för idag- skylten”

Hela livet är en process, ett framåtskridande som aldrig blir klart, ibland förefaller det mera klart än annars…just nu är jag mycket annars…

hälsar en nöjd ”hemmansägarinna”

gubbenistugan1920

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Ingen Särskild Rubrik

Detta skrev jag 6 november, två dagar efter mitt senaste blogginlägg då jag kommit hem från lill-semestern i Skagen

Så mycket att göra och så lite tid!

Vaknade vid åtta-snåret, hämtade äppeljuice och BT. La mig igen och kollade mobilen och tog mig sedan sakta igenom morgontidningen,  därefter  förflöt morgonen i kunskapssökandets tecken. Det blev en del fotografering oxå innan dagsljuset försvunnit. Det korta dagsljuset anfört av mörker, väggledd tillbaka till mörkret. Det är ingen rolig tid nu. Tog en promenad för att rensa huvudet.

DSC00101

Ja ni vet, november är inte vacker utan dimmig och blöt. Posten hade kommit och titta vad jag fick!

DSC00100

Nu blir det bussen i två veckor. Hurra! det borde bli bussen oftare men jag vet…jag går eller tar bilen. Skyller ofta på att jag måste köra paketen till ombudet, jo det måste jag, men kör ändå när det är regnigt eller /och jag är lat, eller ska på landsbygdsloppis eller…annars kan jag ta mig mina promenader ner till stan och runt i backen här men backen var inte rolig idag.

Kryssade uppför, en hund väntar in mig med husse, men får inte hälsa. Drivor av skräp i busskuren och löv, löv överallt. Inga fåglar, ingen vind, ingenting mer än dimma och fukt. Till de som säger; förbanna inte mörkret tänd ett ljus!  vill jag säga; nä – det hjälper inte med käcka, kloka eller glada tillrop, så jag tillåter mig att buttert sjuva undan löven med fötterna, köra ner händerna i fickorna och förbanna mörkret.

Matlagning och lite spontanstädning, mera kunskapssökeri, disk, väntan på kund som ska hämta sin vara och jag vill fota mer men det blir väl till att montera upp fototältet vilket är booooring. Det är dagsljuset, det skarpa jag vill ha, inte den här grynsoppan.

Suck! Jag tänder väl ljusen då. Skyller på att åldern gör mig lite skumögd, nja inte så lite – numera kan jag knappt köra bil i mörker. Gjorde det härom veckan vilket var en skräckupplevelse.

Så mycket lust till aktiviteter och så lite ljus tid.

Som sagt; det där skrevs för en evighet sedan, ja för sex veckor sen  ungefär, men en evighet.

Ljuset över Skagen känns väldigt avlägset som om jag lever i parallellt universum där tiden mäts i minuter i det ena och i månader i det andra  –  det kallas i mitt fall – depression.

Jag har dragits med depressioner i stort sett hela mitt medvetna liv. Har använt mig av olika metoder att handskas med dem – helt tidigt skrev jag, överallt, när som helst och allra helst…. sedan ignorering, självmedicinering, flykt, jobb/bostad/partnerbyten, läkarbesök, avbrutna medicineringar, förnekelser och med tiden; insikt efter insikt och slutligen ett erkännande, ett försök till varligt omhändertagande av den som är jag.

Det är ibland lättare att släppa taget för att få annat i händerna,  än det som bara tar emot. Nu faller jag till föga och försöker vänta ut eländet men har märkt att mitt tålamod och min receptivitet påverkats. Det sociala smörjmedel jag tidigare kunde bre på, tryter nu och mitt intellektuella focus riktas alltmer inåt medan mitt känslomässiga riktas utåt. Jag blir mer känslosam, ledsen, lättrörd och tappar tråden i samtal och sammanhang. Kort sagt, det blir en röra! och jag blir trött av den.

Ni vet hur det är med dåliga dagar, men när man ändå måste…då slår man på autopiloten och klarar av den dagen , vilket brukar fungera ganska bra.

Min autopilot har inget certifikat just nu. Alla dagar är dåliga dagar så jag måste uppfinna hjulet varje morgon även om jag varken har lust, styrka eller förmår uppskatta vitsen med det.  Det kallas tvång och jag måste tvinga mig – hela tiden- för att få något gjort, för att inte bara stanna upp, oförmögen att röra mig, vilket har hänt tidigare i livet. Minns särskilt ett tillfälle då jag bodde i Uppsala och skulle iväg för att handla. Promenerade iväg mot affären men blev sen stående utanför på en parkering och var under någon timme oförmögen att ta mig därifrån. Känslan påminner om  obeslutsamhet men mynnar ut i total ofrivillig overksamhet.

Jag har alltid skämts för min depressiva läggning, den har ingen ömmande huvudvärk, inget gips, inget blödande sår, blindhet, dövhet eller annat märkbart handikapp som kan skapa omedelbar förståelse.

Den här gången väljer jag att skita i min skam och hellre ser om mig själv. Det finns på FB och andra sociala medier dessa ständiga:  ” man mår inte dåligt för att man är svag utan för att man försökt vara stark för länge.” Jag gillar inte den devisen.

Vi har alla våra ok att bära och våra svalor att släppa loss med uppåtvindarna – det är det som är livet, varken mer eller mindre, så är det ju för oss alla.

Ehuru, som de gamla etruskerna sa: har jag efter långvarigt sökande funnit en ny bostad som underlättar för mig på flera sätt och vis. Det kommer att bli tystare vilket är bra eftersom jag har svårt för ihållande (o)ljud. Det blir mindre bostadsyta och därmed mer överskådligt, lättare att hålla ordning och mindre att städa. Känslan av att äga sitt boende är inte att förakta. Jag ser det som en ekonomisk investering vilken jag är mycket stolt över.

Försöker sälja av större möbler och tvingas därmed att ha kontakt och bestämma saker med andra människor vilket är helt avskyvärt för närvarande. Mitt hem med alla mina prylar känns som en soptipp som väller över mig som en omintetgörande våg och ingenting av det jag tänker eller gör åt den mildrar den oro den här flytten innebär. Ändå gör jag det eftersom jag inte har något val. Antingen stanna upp och fastna eller gå vidare fast det kostar allt jag har..

Min depression är min ryggsäck – jag bär den alltid  oavsett tyngden precis som ni andra släpar på ert. Jag skrev detta för att lätta på den bördan en aning – skam är tungt men blir lättare när den delas, inbillar jag mig i varje fall.

Varje gång ett nytt år närmar sig glädjs jag inför de tomma sidorna, de otummade bladen, inför möjligheten att berätta en ny historia. Jag tror inte med nödvändighet att det är så att en ljus historia är bättre än en mörk så länge vi väljer att berättta…….och dela med oss.

Väljer den här slutbilden från förra hösten där det fotograferas, betraktas och floden som flyter medan landskapet håller allt samman….och jag får vara där och vara en del av alltsammans.

.

043

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Lillesemester

November kan vara en riktigt trälig månad, grå, blöt, kal och kall men i år; mild med kvardröjande grönska. Jag hade beslutat mig ändå att vara ledig en del under denna tid så jag tog ut mina återstående semesterdagar och for till syster Carin som inom några dagar skulle fylla måttet; standard-pensionär. Vi hade beslutat oss för att åter fara till Skagen. Sist var för min del 4 år sen och vid samma tid och med samma resesällskap.

Vi landade först hos min systerdotter Maria och hennes Stefan och lilla Bonnie, åt gott och tjattrade innan sängdags och tidig uppgång för färd med buss in till färjeterminalen i Göteborg. Bonnie förtjusar liksom kvällen i gott sällskap.

DSC09926

DSC09928

Maria och Bonnie som tar i med träsleven. Inte ledsen – bara energisk.

DSC09934

Stefan softar.

DSC09924

tidig morgon

Ja ungefär sådär mycket syns man utan reflexer. Köp reflexer gott folk! det gjorde vi inför hemresan. Man lär hela tiden, på nytt och igen.

Frukost på färjan men stod sig inte i konkurrensen med hotellets.

20151101_083934

Ingen sikt åt något håll, bara vatten, dimma och novembernyanser.

Måndagen 2 november öppnade himlen, skruvade fram solen och lät ljumma vindar dra in från havet medan vi vandrade upp mot Grenen efter att ha provianterat på vägen. Danska ostar och hembakat bröd är ett måste och förstås wienerbröd med chokolääde.

slaktarn

Grenen är som den svenska Våren; efterlängtad, glädjande, förvånande och alldeles ofattbart överväldigande.

vaja stolt

Den hvite å den röööde.

havtorn

Havtorn, som jag aldrig smakat förrut men borde nu efter att Carin uppmanat mig att smaka. mmm..

DSC09944 DSC09949

Undras om smilet är tänkt som symbol INNAN toalettbesöket eller EFTER. Vi säger Hej i varje fall, det var gott.

DSC09953

Att hyra!

DSC09959

Sen blir jag bara tagen med storm och låter bilderna tala…

fika

En lille en…

fikaplats

Väldigt bra fikaplats

20151102_113816-1-1

Havsfångad sallad till mackan

20151102_113834
fint fyren

Skagens gigantiska fiskeindustri bortom fyren

hav jag

Å jag var där!
jaha just nature motljus motljus2 måne o kupol

Kupolen och Månen

månlandskap pebbles sjö sko

Tappat fotfästet?

skriet

Skriet?

skuggor

Min syster och jag på väg…

sten strandfynd

Strandfynd

svartvitt1 sverige danmark england

Uppfräsckhning av geografikunskaperna – alltid behövligt, trodde England låg betydligt mera norr ut.

säl

Sist vi var här låg en sälunge på stranden just precis här. Trodde först det var en stor trädgren som skvalpade i vattnet men såg sen att det var en vuxen säl – jättelång och imponerande. Den låg väl där och plockade fisk eller bara lögade sig som vi.

säl2 test

unreal

val

Strandad val?

val2

Vinpinade med stramande röda kinder ägnade vi en del av eftermiddagen åt vila och ett tänkt besök till gamla Skagen fick vi avstå.

En dagen-före-middag åt 65-åringen. Dagsfångad torsk på svamprisottobädd med krispiga rotflarn smakade väldigt gott med ett underbart gott vitt vin i en miljö som bytt skepnad från Jugendstil till en något mera stram funkis/art deco-linje. Snyggt. Jag rekomenderar ett besök med mat på Jakobs! Tilläggas skall att den fiskburgare vi åt dagen innan på nämnda ställe; var ett strå vassare!

20151102_184810 20151102_184815 20151102_184825

20151102_190620

Dagen slöt sig för trötta systrar och nästa morgon hade avresedagens lågstämda väder återkommit, nu med tung fuktighet som vätte gatorna.

Hemma igen och det första jag behövde göra var att frosta av frysen. Antingen har dörren inte slagit igen ordentligt eller så är frysen utsliten i listerna eftersom detta hänt förr.

Lät isen smälte, gick igenom tvätten och fann denna

snäcka

Nästa gång jag kommer till Grenen ska jag lägga tillbaka den.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Gömglömda slantar

Redan i koltåldern gömde jag pengar. Bra-att-ha-pengar stoppade jag in i burkar, sedlar mellan boksidor, bakom golvlister passade en fem-krona, det fanns nästan inga dåliga gömställen bara dåligt minne.

kokosnöt

Till jul hade jag fått en kokosnöt som jag ägnade lång tid till att bryta upp. Meddels hammare och morakniv arbetade jag mig igenom det hårda skalet och började sedan efter att ha hällt ut en mängd otäck vätska som jag inte hade en aning om, fanns därinne, karva ut kokosen. Den smakade inte som jag tänkt och därför lät jag kokosnöten ligga i fönstersmutten och bara se sådär exotisk ut tills jag kom på vilket bra gömställe det var för tian jag fick i födelsedagspresent. Ja på den tiden var tian en sedel som såg ut såhär.

tiokronor

Den rullades ihop till ett rör och plopp ner i det lilla hålet jag lyckats skapa och därmed var den för alltid försvunnen, trodde jag åtminstone efter ett idogt letande.

Några år senare möblerade jag om i det rum som nu hyste en tonåring och kokosnöten skulle väck förstås. Vände på den och kikade som en nyfiken höna in i det svarta hålet där jag anade en bit papper. Tejpade runt saxbladen på hushållssaxen och fiskade fram en tiokronors sedel.Yess, vilken lycka – att hitta pengar, bara sådär…nå smolk i bägaren, den var luddig av mögel men likväl en tia som jag rengjorde och sedemera slösade bort på något oväsentligt.

Idag kommer en kund för att hämta och betala en vara och jag skulle behöva växel – jag VET att jag stoppat undan lite mynt och småsedlar nånstans men det finns ju så himla många bra ställen och jag vet oxå att jag stoppat undan på fler ställen men givetvis hittar jag inte dom heller.

Jag vet inte varifrån begäret att gömma pengar kommer ifrån och det slog mig just idag att jag alltid hållit på såhär och nu föll jag i djupa tankar kring Varför? när det finns plånböcker, uppenbara askar och etuier som formligen ropar; här finns det småpengar! nä slantarna ska in på de där svårhittade ställena, de där jättefiffiga som min briljanta intelligens tänker fram.bra gömmaNåväl, nån dag dyker pengarna upp och jag får glädjas åt min glömska !

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Tomater, drömmar, förverkligande och välkommen alla ni som flyr…

En ny tomatsort har uppstått på min balkong; ärt-tomaten, söt och frisk med  aningens tjockt skal, användes med fördel i grytor och soppor, dock inte i Tomatsoppa, därtill krävs alltför många. Glad ändå, trevligt att plocka sig några tomat-snacks då och då och september har ju varit snäll och mild med sol som dragit molnen åt sidan då och då,  så de där småbesöken på balkongen, när det varit vindstilla och ljumt…. har varit rara.

Jag tycker om hösten, den är tämligen kravlös och den ger energi, ideér och impulser. Hösten är en bladvändare, som en ny termin i skolan då ledighet och fria tider för alla sorts tankar ligger bakom en och det byggs upp en slags positiv spänning i vad som komma skall. Man har stått på tillväxt helt enkelt och det är  skönt att komma vidare…

DSC09405

Mitt år har hitintills inte varit något jag höjt till skyarna eftersom sjukdomstillfällena var många och jobbiga och jag har på det hela taget inte mått så bra inuti ..men nu känns det som nya möjligheter öppnar upp sig, lugnare tempo i vardagen och flera projekt som gungar på förhoppningarnas hav. Allting är detsamma men helt annorlunda.. fast på flera plan. Nu har jag vilat ett tag i mig själv och det har varit gott…tagit upp prenumerationen på morgontidningen, legat i sängen och just bara stigit upp när jag velat eller nyheterna varit slut. Har struntat i så mycket praktiskt att det just nu känns överväldigande att ta itu med,  men jag tänker – det är en ny termin…..jag har en helt ny på mig att komma ifatt det där som växt till sig under sommaren.

Projekt; sopsorteringen har jag tagit till en ny nivå, köket är både fult och fullt av kassar. Metall, glas, plast (största posten) och det vanliga brännbara och återvinningsbara petflaskorna. Ett bättre fungerande praktiskt och estetiskt system står på agendan.

Projekt II; söka ny bostad har många förgreningar. Kombinationer; liten stadsbostad+lantligt sommarboende. Större lantboende+övernattningsbostad… o.s.v..jag håller på…tankarna far, känslor utvecklas, åsikter går i stäv i den inre monologen som handlar om förändringar i grunden. Kanske handlar den inte om den faktiska önskan utan om den inre, som i vissa stycken kan hänga samman med den yttre….. Här pågår en vital, expansiv verksamhet som jag har daglig kontakt med. Det kallas Hemnet.se bland annat men ett annat uttryck kallar jag Kaos! Det går an…man måste inte så mycket..drömma ska man och det gör jag …men tvinga sig…det går inte an. Kanske höstens termin löser det där matematiska men framför allt tillåter mig att vila i förändringen som jag välkomnar.

Jag har aldrig skrämts av mina nattliga drömmar, det är så  oerhört sällan jag har haft mardrömmar. Det är snarare så att när jag vaknar…är det till en mardröm, eftersom de nattliga drömmarna till fullo uppfyllt mina begär, drömmar och önskningar.

Om mina nattliga drömmar någonstans tangerade verkligheten skulle det här blogginlägget inte behövt skrivas. Emellertid är det dagljus och en ganska fin dag med knallröda rönnbär och en vind som blåser åt rätt håll…den blåser  medvind i ryggen  på de flyktingar som söker sig i säkerhet i våra trygga och stabila länder. Välkomna!

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Allmänt gnäll från ett långvarigt sjukläger

Salve!

Jag har lyssnat en hel del på radio de senaste tio dagarna och idag ställde sig undran som en gråsugga i vägen: Vet vi ingenting nuför tiden? Basala frågor ställs ständigt och besvaras med att det måste undersökas, inventeras, utredas….kan vi uppfostra barn? är det ett värderiktigt ord att använda – uppfostran?…i slutet av programmet framstod förskolebarn som universala genier och vi vuxna som ledbrutna och lite tråkiga vägledare som borde utvecklas mera. Inte alls som några Yoda´s, inte ens som energiska, hårt arbetande, underbetalda pedagoger/dagisfröknar. Dagisfröken, nä det är inte heller värderiktigt…eller befinner vi oss här – nu – där kraven på snabb, tidig utveckling av formbara individer är ett måste, inte en stund får gå förlorad, skjutsa in grundskaper så tidigt som möjligt,  ungar fattar snabbt och det är ju så fantastiskt att barn lär sig så lätt och är så nyfikna bara man nivellerar och inte på ngt vis kväver deras nyfikenhet, sen ska de ut och konkurrera om en plats i världen. Vet att många viskar – vad är det för fel på pedagogiska lekar? och jag känner – låt ungarna vara ifred och hitta på själva. Låt dom slippa vuxna som hukar över dem medan de leker. Men …jag har ju inga barn, så vad vet jag?..minns bara att under min uppväxt fanns de vuxna på avstånd och det var bra, jag växte till som  upptäckare i min egen värld…vuxna stod för maten, skyddet och hemmet. Ah, jag hör hur ihåligt det låter i denna progressiva, hetsiga, nya tid, men det är så det känns.

Är livet en tävling? när kommer man i mål eller går livet bara runt som en 400 meters löparbana där ngn klockar in en , varv efter varv tills målfotet sätts. Kom du med på bild, bröt du linjen först…vad blev priset eller var det vägen som var mödan värd?

Tja, jag kunde säkert sysselsatt mig med annat än att läsa Alice Munro som tyvärr tråkade  ut mig fast jag valde fritt att avsluta och påbörja novellerna som jag ville, behövde inte ens bekymra mig för att inte bli trött.

Under några dagar tömde jag med obeslutsamhet och ingen framförhållning  ett helt skåp med glas och packade ner i banankartonger för vidare befodran till Erikshjälpen, när orken återvänder. Har bestämt att demontera och reducera innehållet i mitt hem och göra det flyttförberett…kanske dyker lämpligt objekt upp i brådrasket och då är det bra om feng shui varit på besök. Just nu sysselsätter sig tankarna på vinden…där finns en hel del att lägga mitt krut på…men det får vänta lite till.

Annars är det inte så mycket annat jag kunnat företa mig. Är trött efter en virusinvasion som påbörjades samtidigt som mitt ivriga radiolyssnande.  Går in på andra sjukskrivningsveckan och har alldeles för gott om tid till att fundera och lyssna in pågående radioprogram. Tv:n´s utbud ägnar jag kvällarna åt men minns oftast inte vad jag sett. Utbudet är katastrofalt dåligt med undatag för en och annan ljusglimt på 1:an och 2:an. Tyvärr kan kvalitéprogram oxå innebära smärta och ångest, men det får jag ta. Hellre svidande verklighet än tramsiga reality-såpor med hyper-pladdrande läppsvullna ungdomar som trilskas som småbarn över uteblivna löften om en ny bil eller nytt lyft av brösten. Matlagningsprogram i det oändliga från världens alla hörn, på havet, vid stranden, under eken, i partytältet, på gården, i lägenheten, i skogen, i gruvan, på ön, i utlandet, på restaurangen med vännerna, på festen, på middagen, när det är bråttom, när alla vill ha olika, när lammen halstras hela över öppen eld,  utförda av kändisar, barn, vanligt folk, kända kockar o.s.v  i oändliga tävlingsvarianter där det helst ska gå väldigt fort – det är viktigt att det går fort och blir snyggt och outsägbart gott och en dessert på det som heter duga och får alla att gå ner på knä i en halvorgasm.

Sen är där bygghetsarna som demonterar och bygger fastigheter och hus och renoverar lägenheter högt och lågt med svårflörtade spekulanter som söker annat boende, gärna närmare havet eller vill slippa en så stor trädgård, ha bykrogen nära men inga grannar, högt i tak med mkt tradition men superbekvämt och lättstädat och billigt  men ändå kan hosta upp 5 miljoner och  de som letar virke och detaljer i åratal innan de inreder den där gamla fäboden medan ngn lagar lunch ute  i veteåkern.

Ja jag har haft en himla massa tid  som sänkt mig till den trötta, utledas nivå.

Men vädret har varit fint, jag har tyckt om att betrakta det hemifrån och glatt mig åt tomaterna som ploppat fram som små puttekulor på plantorna. En och annan röd har slunkit ner.

Ser fram emot helgens retroaktiva firande av syster Helenas 50-årsdag i Blå Huset! Säkert renderar den ett betydligt trevligare blogginlägg – med bilder!

Det har varit lite synd om mig men mest har det varit urtråkigt! och jag har längtat efter att få aptit på Mama sushis vegetariska Norimaki, men nu har jag gnällt av mig en del. Ta hand om varandra! och ät något som smakar gott.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer