Året Som Rått

Vilket år det har varit!! det vet vi alla; 2016.
Enbart genom att minnas och inte använda mig av vare sig FB eller anteckningar ska jag försöka rekonstruera året. Händelserikt minst sagt; det började med att jag flyttade in i min egenägda bostad! det kändes stort! Januari var riktigt kall och snörik! men lägenheten med utsikt över Rya Åsar på en mkt lugn trafikerad gata, blev ett ljus i vintermörkret.

dsc02881

Planerna inför en framtida pensionering hade pågått ett bra tag och nu slog jag till medan bostadspriserna ännu var överkomliga i denna stadsdelen. Tillfället dök upp som hand i handsken och som ofta när jag ska genomföra något jag bestämt så går det undan!

Kort därefter var det dags med en mindre uppiffning av badrum/toalett. Sprang runt till sanitetsfirmor och kollade verkligheten men sen surfade jag så alla mina vanliga besöksplatser på nätet var nedlusade med reklam gällande duschhörnor . Det borde finnas någon möjlighet att stänga av flödet genom att skriva: Tack jag är inte intresserad längre, eller ” har redan handlat”.

Sen kom våren, den känns konturlös eller oxå är det bara minnet som inte fyller upp konturerna. De redan påbörjade planerna kring en deltidspensionering tog allt mer form och tillsammans med kollegan Yvonne tog vi beslutet att dela på en heltidstjänst, jobba två veckor, vara ledig två veckor. Det blev en del möten och samtal med arbetsgivarens pensionskonsulter och ett Hiii med papper och beslut och telsamtal bl.a. Till sommaren skulle planen börja gälla liksom en omfattande arbetsplatsförändring där grupper omformerades och personal bytte lokaler. Jag var en av dem som frivilligt sa; ” jag vill byta” och så blev det och fastän detta föregåtts av mkt gnäll och misstro blev bytet för min del alldeles strålande. En hel del nya kollegor och ett nytt arbetsklimat. Det var grejt efter 7 år på samma avdelning.

gung1

Jag tror att aktiva beslut föder nya ideér och till slut ser man en dominoeffekt.

Flytten hade inneburit en kvadratförlust på cirka hälften av vad jag tidigare hade. Vind och källare och lägenhet dignade av ett överflöd som jag sakta men säkert började sälja av, bland annat på den lokala FB-loppisen vilket var en ny och rolig erfarenhet.

Semestern var på ingående och jag for som vanligt, höll jag på att skriva, till Öland och min skolkamrat sen tidigt 60-tal; Eva. Det måste vara sjätte, sjunde sommaren nu. Det känns bra att börja sommaren där, sitter redan nu och längtar efter ljuset och färgerna, luften och samvaron.

dsc02741

Tidigt om sommaren träffade jag realskolekamraten Lena S och tillika Urban. Vi tre strålade samman över en bit mat i Ulricehamn och sa vi skulle ses igen senare, men ibland varken orkar eller hinner man med allt man vill. Lena och jag såg vid några tillfällen och Urban bara den gången men kanske får vi till det till sommaren igen.

Därefter for syster Carin och jag ned till Havstensund i vackert väder och ett par övernattningar i sällskap med äldsta systerdottern och hennes skara med barn.

dsc02927

Därefter hade jag lagt upp en nostalgitripp till Andreas i Lund som jag träffade på kursen Skapande Svenska i Uppsala 1982. Vi hade väl setts av o till men ändå var det nog dryga 30 år sen vi sågs sist. Det blev innehållsrika, annnorlunda och trevliga dagar tillsammans.

Sen for jag vidare till Folkestorp utanför Ystad för att möta upp min första kärlek; Mikael. Det var ett halvt sekel sen vi såg sist och det väckte upp många minnen och var för övrigt ett väldigt trevligt och rart möte.

20160710_172900

Min systerdotter Emma sommarjobbade hos min bror o svägerska några mil därifrån så jag passade på att träffa henne och göra en tur utmed Skånekusten.

Under mina sommarsemestrar brukar jag inte ha tur med vädret så jag bestämde väldigt hastigt att resa till Oregon och hälsa min syster Helena och fick oväntat sällskap av Lena min gamla flamma sen 80-talet. Det hade vid mitt beslut runt 30 grader varmt och det tyckte jag skulle bli skönt. En dag! sen föll temperaturen till svenska sommarnivåer men hela resan var en underbar upplevelse och jag har blivit så förtjust i västkusten där och trivs så fint med familjen i Portland.

dsc03648

 

Min transportbil började sjunga på sista versen och vardagsrummet höll på kväva mig med sina soffor och bord så jag jag sålde av och köpte nyare bil, en liten söt gul Humla, jag som inte skulle ha någon mer bil nu.

Ytterligare en nostalgitripp planerades till Ann i Södertälje, även hon en kamrat från realskoletiden och samtidigt ett möte med en för mig helt främmande människa med vilken jag hade mycket trevligt. I samma veva hälsade jag oxå på Emma som pluggar i Uppsala den här terminen och fick se stan med nya ögon efter nära 20 år.

Vad ska jag säga – minnenas parad, nostalgi, nya möten med gamla/nya bekantskaper och stora förändringar i min vardag.

Året är inte slut än men hitintills så förstår jag varför jag är lite trött nu – det har varit ett händelserikt år som gett mycket men oxå tagit på krafterna. Det känns bra denna dimmiga, eftermiddagsgrå dag som snart möter decembermörkret, att verkligen gå mentalt i ide. Är jag lyckligt lottad så får jag möta en Vår igen med nya och gamla vänner och min familj och slumrande planera in nya nostalgiturer till sommaren allt medan den svåra årstiden droppar, viner, slinter och mörknar ihop därute. Jag går i dvala nu.

dvala

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Tack För Känslosamheten

Innerst inne har jag alltid vetat att jag ÄR innerst inne – och inte alltför ofta hittar ut eller lämnar ut, eller ens bjuder på det som finns innerst inne.

Hon hade låtit insikten sjunka in men nu meddelande hon till sina närmaste medpatienter att hon skulle snart flytta, hon, den äldsta i gården, hon som sett så många komma och gå, nu var det hennes tur, ett känslosamt avsked och rörande tacksamhet som hon upprepade  dagar i sträck tills dess att hennes nyfunna vänner brast i gråt så snart hon närmade sig frukostbordet eller i förtroende kramade någons hand vid lunchen.

-Jag ska flytta, ja, snart så kommer sonen och hämtar mig, tack för allt, tack, och ja visst ska vi hålla kontakten, vi har ju kunnat prata om allt, allt och det betyder så mycket att ha någon att verkligen kunna prata med. Väninnan vid frukosten plockade fram näsduken ur tröjärmen och torkade tårarna med glasögonen uppskjutna på näsryggen.

Helgen ägnades åt tacktal, innerliga försäkringar och många tårar. Inte ett öga torrt och de särskilt utsatta som vanligtvis kunde börja gråta för att solen sken eller att smörgåsen dekorerats lite extra lät nu tårarna flöda, ögonen hann aldrig återhämta sig från saltmängda avskedsduschar.

Hon hade sannerligen gett Känslosamheten ett ansikte.

Nu var det dags, jag hade varit upptagen med annat men hörde hur det anhöriga anlände, väskor och kassar bäras ut och fastän jag mottagit tacksamhet och kärleksfulla handkramningar dagar i rad, närmade jag mig henne och gav henne en kram, den lilla krumma kvinnan, det kändes som att krama en sån där ståltrådskorg man samlar upp löven i om hösten. Hennes tidigare koncentrerade drag av fokusering var nu helt utslätade och med blicken i min sände hon det öppnaste varmaste tack jag fått på mycket mycket länge och ögonen glänste av oförställd rörelse.

Nä, inga tårar nu, inte här, inte jag, det här är inte jag, jag är här – här innerst inne!!! men hon fann mig där, kanske hade vi mötts halvvägs hela den här tiden men först nu insett att vi bägge gläntat på dörren.

I kramen med hösten där emellan oss viskade jag att; du har varit en underbar patient (fast vi ska säga Brukare) åsså petade jag henne med fingret vid nyckelbenet och sa. och en massa roligt har vi haft oxå.

Nä jag blir inte känslosam på jobbet, det händer inte ofta, det händer väldigt sällan, men NÄR det händer, stannar det kvar……innerst inne.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Dominoeffektens resultat

Vaknade efter elva timmars god sömn och låg och drog mig en bra stund tills jag erinrade mig parkeringen. Ja, den stora böteslappen för att stått för länge på min fria parkering medan jag var bortrest, reste min ragg sedan jag räknat på timmarna, japp, snart 24, då hinner jag inte med frukost åh nej, tog aldrig fram brödet ur frysen igår kväll, lika bra att fara och handla bröd så får jag flyttat bilen samtidigt.

Väntar på att räkningarna ska dras från kontot och i plånboken fanns bara en tjuga och några kronor, hmmm…några kronor…igår hörde jag återigen på radion om de nya mynten, lika bra att göra sig av med de jag samlat i en burk för framtida hundinköp. Oj, det blev en del, både till bröd att äta och frysa in och kanske något mera, men har bestämt mig för att inte slösa längre, åtminstone inte denna månad. Det plingade i mobilen – äntligen ett bud från Tradera, kanske lossnar sommarens säljtorka äntligen!

Väljer att INTE handla på Netto i min stadsdel om jag inte är lat och tvungen, det är något med atmosfären därinne, en slags deprimerad sunkighet och spärrgrinden in som gnisslar för varenda passage och för en in i ett plockepinnlandskap, varor på golvet, vingliga staplar och sorgliga skepnander som drar ikring med slingor av rök och alkohol i utandningsångorna och trumpna kassörer som kanske inte har så mycket att vara glada för i sin arbetsmiljö.

Jag tog bilen ner till Knalleland och småpratade med en vänlig kvinna bakom kassaapparaten medan jag matade in alla mynt i boxen. Billigt idag! och ändå köpte jag mer än vad jag tänkt. Absolut inte tomater eftersom de numera smakar så lite och jag är bortskämd efter att ha ätit mina egna små söta, men…. Makaroner, jo de var billiga och länge sen jag åt och en smak av muskotkryddad makaronstuvning for över mig och brödet…ja det var särdeles billigt och nybakat.

Har absolut inget att uträtta på Emmaus eftersom jag sparar men…Traderabudets pling gav mig spring i benen så jag rann uppför rullmattan och går raka vägen fram till den fina pressglasskålen med ett puntelmärke stort och vasst nog att skära sönder alla fingrar på en klåfingrig hand. Billigt!

Nu är bilen ”nyparkerad” tror inte jag ska ut varken med den eller utan den idag, regnet är kompakt medan luften förbluffande ljum, nå får se hur det blir, dagen har bara börjat och min dominoeffektstund tog in alles bara 45 min och då hann jag både kamma mig och borsta tänderna.

Fint resultat va!!

dsc04097 dsc04098

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

STÖRANDE GRANNAR ELLER BARA OUPPFOSTRADE IDIOTER

Jag vet att det finns de som tycker att jag överdriver, de som inte alls känner igen sig och de som väldigt väl känner igen – sig. De som inte har en aning om vad jag beskriver…och de som håller med men aldrig klagar eller tar upp ämnet…så jag har beslutat mig för att släppa skäms-kudden och hänga ut min störande granne istället.

Jo alla ni som läst mig här i bloggen de senaste åren vet att det alltid finns störande grannar och ni tänker kanske att; ja Kerstin – hon är väl en bitch som inte står ut med ljud överhuvudtaget – helt rätt!! – men jag har preparerat mig genom att nästan varje natt sova med bra öronproppar som skyddar mig från det jag finner/upplever så irriterande och störande.

Nu är det så att allt störande oljud mestadels hörs dagtid och tidig kväll. Vederbörande störningsbenägen granne(ovanför) har blivit vidtalad(vänligt men tydligt) vid två tillfällen om rådande faktum. Mitt beteende har uppenbarligen skrämt honom ordentligt eftersom det – upp till fyra dygn -efter händelsen knappt hörts ett liv ifrån honom och då – nota bene- har hans bil stått på plats (han går aldrig, han förflyttar sig enbart med bil)

Nu är det över två veckor sedan bitchen Kerstin påtalade olägenheterna. Min tolerans för störningar är hyfsad (anstränger mig verkligen för att erkänna andras ljudliga existens) Tycker inte om att behöva förändra min tillvaro, men den här mannen med betongkängor och som har ett rörelsemönster som innebär att han drar möbler över golvet minst 20 gånger dagligen(ja jag vet detta eftersom jag är hemma hela dagar ibland och han är , typ alltid – hemma) Och ja…jag bryr mig inte om ifall han arbetar hemifrån eller är sjuk/arbetslös etc, han är där och låter så ini i helvete! Det vore nyttigt för honom som uppenbarligen behöver vandra och röra sig så mycket om dagarna, att ta sig utomhus och göra sig av med sin energi där.

Vi har konfronterats två gånger och hans uttalade känsla är att det är SVÅRT för honom att lyssna till musik/radio på en nivå som just exakt ligger på en nivå där det är omöjligt för mig att höra och lyssna på radio och tv i min egen lägenhet ifrån mina ljudanläggningar!

Sammanfattat: när han lyssnar på sina ljudanläggningar , hör jag knappt mina egna!…men det är SVÅRT för honom och jag poängterade att det är SVÅRT för mig att bara kunna höra hans programval.

Jag har övervägt att byta bostad, köpa nytt och då förhöra mig/alternativt köpa bostad i ett plan utan grannar eftersom detta är så störande!

>om det inte vore förbjudet eller oetiskt motbjudande så skulle jag vilja gå upp och slå honom på käften så att han ramlade omkull!! och adrig nånsin mer vågade agera så att han störde en enda granne!

Jag hyser f.n är en svår vrede mot min Ständigt ” betongsteppande granne!:/

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

AUGUSTI MED BLANDADE KÄNSLOR

SALVE

Inställd på svampplockning och tänkte (förmodligen som alla andra) att jag tar mig in i eländig terräng där ingen annan vill ta sig fram. Tanken förde mig uppför en tvär och hög bergsväg, stånkade, slant på fuktiga stenar och grep efter gräs och grenar för att inte förlora balansen, bara för att komma upp till toppen som vinkade med höga, tomma blåbärsgrenar och rester efter gula kantareller.

Precis som Christopher Robin mumlade jag på nervägen:

Journey’s End
Christopher, Christopher, where are you going,
                         Christopher Robin?
                   "Just up to the top of the hill,
                   Upping and upping until
                    I am right on the top of the hill,"
                   Said Christopher Robin.
Christopher, Christopher, why are you going,
                         Christopher Robin?
                   There's nothing to see, so when
                   You've got to the top, what then?
                   "Just down to the bottom again,"
                   Said Christopher Robin.


 

Tog bilen och körde en bit igen upp på höglandet med torra grusvägar och brakande solsken och som belöning för att jag körde långsamt fick jag se en Häger stå alldeles stilla på vägen. Stannade till men lät motorn gå medan vi tittade på varandra – ganska länge och den gjorde ingen ansats att flyga iväg. Halade  fram mobilen men när jag skulle ta ett andra foto var den redan i luften.

20160801_114308

Efter flertalet, bokstavligt, fruktlösa försök att finna bra skog vandrade jag sonika utmed vägen och på väg tillbaka hade jag tillräckligt till den fisk jag ämnade laga på eftermiddagen.

Bensinlampan hade blinkat åtskilligt men dagen förde mig allt längre bort till gamla välkända marker där jag blev varse tidens gång. Turbinen var den minst harmliga, skogsavverkningen näst intill brutal.

DSC03301

Har väl aldrig varit björn-rädd eller ens tänkt tanken på björn när jag gått i skogen men skövlingen gav insyn i de djupa skogarna och jag erinrade mig berättelser jag läst om möten med vilddjur och vad som hänt människor och hur de räddat sig både upp i träd och skrämts, skadats och väl framförallt blivit skräckslagna därute i vildmarken alldeles ensamma. Skogen har alltid varit den plats där jag känt mig mest trygg men den känslan har börjat förändras. Tanken på både illsinta djur och människor som skulle göra kalops av mig därute, har vuxit sig stor. Jag skyndade tillbaka till bilen men några blåbär som skramlade i plasthinken.

Tog vägen via en antikbutik där välkända ansikten från förr tittade in bland allt annat gammalt. Tre  arbetskollegor från Hedagårdstiden pratade ”antikt” en stund vilket var så trevligt att de saker jag fick med mig, väl var att betrakta  som enbart bonus.

Minst sagt växlande väder under dagen, jag vet inte om nederbörden ska betraktas som skurar eller arytmiskt skyfall. Kvällen avslutades med en härlig smak av gräddig kantarell och dramatiska vyer av väderomslag.

DSC03302 DSC03303 DSC03304

 

Imorse hann jag både tänka Sol och hinna ut på vandring med ett brev som skulle på lådan

DSC03316 DSC03317

innan den första skuren kom lagom till jag hann in på Emmaus och väl ute därifrån sken solen från klarblå himmel och värmen klibbade innanför skjortan. Idag var stan inte min bästa vän, alla syn-och hörselintryck gjorde mig smått illamående, benen kändes tunga så jag vände om för att möta Sjöbogrönskan som välkomnade mig med fågelsång, dofter, lugn och solen den sken alltjämt.

DSC03324

DSC03313

Slog upp balkongdörren, hängde ut skjortan som legat i klorin för att bli riktigt vit och därmed var växelvädret igång igen. Skyfall med kastvindar, så in igen med skjortan som nu varit ute två svängar, så jag ger upp.

DSC03330 DSC03331

Det där med att det inte finns dåligt väder bara dåliga kläder stämmer inte alls, det finns inte tillräckligt med kläder för att klara av alla vädertyper under några timmar. Man behöver både en stor ryggsäck och väldigt mycket tålamod.

I samband med flytten hit kastade jag mina gamla trasiga stövlar. Nu är det dags att skaffa nya!! men tilläggas skall att under de tre timmar jag vistades ute, föll inte droppe regn på mig. Det vara bara tur!! en fingervisning om att resten av dagen bara kan bli en bra dag. Hade det inte regnat så oberäkneligt skulle jag gett mig ut för att köpa en lott!!

Vi är inne i augusti med en fallande intonation på….. usti… vaknade tidigt till tydlig tystnad som bröts av att jag skrev denna Haiku.

Ute i mörkret 

hörs dunsen av ett fritt fall

Sommarn har gett opp

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Bara Vara

SALVE

Jag vet precis! hur det blir och ändå blir jag lika förvånad varje gång. Jo, alltså, att komma tillbaka första dan efter en längre tids semester och tro;  att nu är jag utvilad och kan fokusera och gunga omkring här i korriodrerna och känna att jag verkligen bottnat i mig själv, haft god karma och kommer inte att beröras av andras eller tidens stress och press.

förvirrad

Man talar till mig och jag inser väldigt sakta att det handlar om mig, att det är jag som ska svara och ta tag i saker och ting och förväntas göra en massa – samma samma varje år och jag går omkring i en till två dar i ett zombieliknande tillstånd och fattar ingenting och tror knappt att jag syns.

Det är imorgon Stora Zombie-dagen inträffar, tidigt tidigt då jag normalt ligger och sover och drömmer de där högst verkliga drömmarna som får mig att snooza länge och djupdyka tillbaka in i drömmens lättvikstillstånd, det är då jag sitter där i rapportrummet och stirrar tomt och förvånat medan maskineriet brakar igång.

Semestern har förefallit längre i år kanske beroende på flera kortare utflykter och nya möten, en massa slöande här hemma och gott om tid för det som passat mig för stunden – kort sagt har jag inte upplevt någon upplevelse/måste-göra-stress. Det har varit fint, det har varit bra.

Vädret har inte varit så bra här där jag bor så jag har farit härifrån, vad är det man säger; Bättre fly än illa fäkta!

Tomatsäsongen har varit hård för det som lyckats blomma och ta sig till frukt. Skulle tro att det är dags att börja läsa grönatomatermarmeladrecept.

DSC03169

En förskrämd gurka kämpar.

DSC03175

Om vädret här hemma kan för övrigt tilläggas att det varit högst omväxlande de senaste tre veckorna men grundtemperaturen har legat ganska stadigt på +12 om förmiddagarna. Alla vädertyper passerar under en och samma dag, från strålande solsken till kastvindar och slagregn men jag har inte klagat för Ljuset har funnits här hela tiden, ljuset och fågelsången, grönskan och den juli-tomma staden. Nästan allt man kan önska sig.

Vimpeln därborta hos ett grannhus har pekat åt samma håll mest hela tiden men den är vacker svenska flaggan och det är bra när vinden tar tag i den så man verkligen ser hur den ser ut.

DSC03172

Jag är ingen hushållshändig människa, städ, tvätt och plock är ytterligt uttråkande men Baka – det tycker jag är roligt. Med tanke på de två kommande veckornas behov av jobbfrukostmackor, ställde jag mig till att baka. Har blivit gammal, det inser jag ,eftersom jag väljer att hacka ner torkad frukt i degen så att; brödet ska bli saftigt, som de gamla sa förr.

DSC03170

Det är skönt att vara lite gammal, man blir så fiffig och skapar sig en tillvaro som både underlättar det praktiska och gör det vardagliga roligare, mer meningsfullt. Det fanns ett spann mellan 35-55 ungefär där jag upplevde att livet skulle levas så ini i vassen . Det var bråttom bråttom, livets stora kaka skulle avsmakas och det gällde att hinna med så många bitar som möjligt. Visst fanns det tid ibland att reflektera men ljudet från slamrande almanackor manade på; det finns så mycket mer…vila och tänka efter det får du göra när du blir gammal och sysslolös. Bah!! sysslolös?! inte så länge jag är frisk och rask!

Sandalbrännan börjar redan blekna i det sparsamma skenet från eftermiddagssolen.

DSC03173

Ska försöka mig på att sitta en stund i solen på balkongen och bara vara lite mer inaktiv de sista timmarna av årets sommarsemester.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Skiljevägar och nya möten med gamla vänner

SALVE

När det nu ändå faller regn så låt det falla, låt inte sola titta fram för den värmer inte, om än hela himlen är blå drar iskalla vindar fram med hårda nypor  så snart jag kikar ut – bäst att fly fältet – västkusten- bästkusten bjöd på sol. Carin har hyrt in sig i Havsstensund några år i rad nu och det är verkligen en tillflykt när hemmahålan bara narras och djävlas.

DSC02882

Vi hann ju loppa på vägen ner men det är ju ingen nyhet – loppa bör man – dels för att glädjas åt fynd, billiga priser för nödvändigheter och att sluta cirkeln av återanvändning.

Stekt strömming och färskpotatis intog vi på Skaldjurscafeét första eftermiddagen och avslutade kvällen där med att se Island besegras av Frankrike.

DSC02886

DSC02884

Nästa morgon, dagen innan en stor del av barnfamiljen skulle ansluta sig, drog vi på tur genom ett landskap som bjuder på en så rik flora och så minnesväckande dofter att man vill falla i gråt. Vi pratade om detta, varför de här känslorna väller fram och vi kunde enas om att det är den kärlek till naturen man så oreserverat upplever som barn och sedan genom hela livet finns den där stora kravlösa kärleken kvar och omsluter en, i synnerhet en dag som denna.

DSC02889

Stillsam frukost på det enkla men fina kustboendet.

DSC02947

Havsstenssund Fokets hus med rum för oss högst upp

DSC02891

Skarvarna håller koll.

DSC02894

DSC02896

Carin alltid först och jag halkar efter med kameran

DSC02904

Det är nåt med skiljevägar som väcker en slags glädje hos mig – kanske för att livet erbjuder olika möjligheter

DSC02909

DSC02916

DSC02921

DSC02925

Ah där ser man hur det gick till när vi började ta oss upp på land en gång

DSC02927

DSC02931

Carin i viken konstaterar att det är varmt

DSC02933

DSC02939

Det gäller att inte vara ngn badkruka

DSC02941

DSC02942

DSC02966

 

DSC02955

Fåglarna, precis som vi, trivdes med att sola mot klipphällarna och plaska i vattnet.  

DSC02949

DSC02950

Mot kvällningen skiftade vädret om men väckte oss ändå med vackert väder påföljande dag när familjen drog in.

DSC02970

Brygghäng med krabbfångst

DSC02963

En strandskata och en kråka i samspråk.

Nåväl, lagom är bäst så jag drog vidare för att stationera mig hemma och coola ner i ensamhet ett par dar. Valde efter mycket velande att ta vägen tillbaka över Trollhättan även om svängen över Göteborg säkerligen skulle vara en aning snabbara. Strax efter vägvalet meddelades det på radion att det var kilometerlånga köer på vägen ner mot Göteborg p g a en olycka. Ibland är det bra att välja samma som vanligt! köer kan driva mig till vansinne, jag måste få råda över mig själv och köer är den ultimata motsatsen.

Väl hemma tog det vanliga Hi:et vid; paket, mail, packning, körning och sedan öppnade sig åter utsikten över en skiljeväg medan regnet enformigt hamrade mot asfaltsgatan härutanför. Jag valde Skånevägen.

Andreas och jag träffades i Uppsala i mitten på -80-talet för att gå kursen Skapande Svenska på universitet där och det var i stort sett alltså 30 år sen vi sågs sist. Lund välkomnade mig med sol men under vår promenad i de vackra omgivningarna vid Klostergården började regnet falla men det gjorde just inte så mycket. Vi hade oändligt mycket att berätta och tala om och medan vi åt sänkte sig kvällningen. Jag kände mig oerhört välkommen och Andreas tog så väl hand om mig, han bredde till och med mina smörgåsar till morgonkaffet – det är jag inte bortskämd med. Lite loppisar drog jag iväg honom på och jag tror han fyndade mer än mig. Sedan umgicks vi lite mer oortodox genom att röja och fara till sopåtervinnningen. Min bil är som gjord för dylika aktiviteter.

Tack så jättemycket Andreas, du är så rar och jättebesvärlig på samma gång att det är svårt att inte tycka mycket  om dig. Kommer gärna tillbaka och hälsar på igen.

DSC03003

Andreas

Hade lösa funderingar kring ett möte med Mikael, som inte befann sig särskilt långt bort i geografin. Det var 50 år sen vi sågs, det var då när vi höll varann i hand och ”var ihop” och skickade lappar med hjärtan i blyerts på lektionerna i folkskolan.

Skåne tjusar en alldeles särskilt i Ystadtrakten dit jag var på väg. Visst känns det lite nervöst och ganska märkligt att välja och vilja träffa någon efter så många år men oxå oerhört spännande, en kärlekshandling som berikar en själv och jag blev så fint välkomnad av Mikael och hans fru och deras Isa, en mycket vacker Riesenschnauzer.

DSC03010

Mikael. Om han skryter över vidderna kring huset  eller visar sin stora glädje över att jag är där får jag låta vara osagt.

DSC03005

DSC03008

Isa

Några släktingar till honom var på ingående och de berikade kvällen. Fick slå några golfslag för första gången i livet, nej, andra gången, en enda gång tidigare hade jag svingat en klubba. God mat och dryck och trevliga samtal. Kvällen skulle avslutas med EM-finalen som ju fick ett snopet avslut när den grinande Ronaldo bars ut ( han har skrikit  ”Vargen kommer” så många gånger att jag tvivlade på de där tårarna)

Hastigt hade jag bokat in mig på Hotel Continental i Ystad och blev glatt överraskad över detta vackra hotell. Fick höra att teamen bodde här under inspelningarna av Wallanderfilmerna. Lite kuriosa. Stort minus var hårdtvålen som jag tyvärr använde både för att tvätta händerna och duscha med. Den var som klister. När jag försökte få loss tvålen från tvättstället på morgonen fick jag använda ett kulspetspenna för att bända loss den.  Sen var jag så korkad att jag använde den i duschen och därmed fick stå och tvinga löddret(klistret) av kroppen i minst en kvart och ändå kändes jag som en ål över hela kroppen och kläderna kletade sig obehagligt över huden efteråt. Annars! underbar frukost i en sparsamt befolkad matsal där jag i lugn och ro kunde fortsätta läsningen av Alvtegens; Fjärilseffekten.

Tog sen en taxi tillbaka för att hämta bilen och fara vidare till Blå Huset i Borrby och familjen Öhman. Emma som annars är bosatt i Portland,  jobbar här i sommar och jag ville passa på att träffa henne innan hon ger sig iväg till Uppsala för att plugga.

Vi tog en tur ner till Ale Stenar och Kåseberga där jag inte varit på säkert 20 år och där Emma aldrig varit. De där vidderna, oändligheten, horisonten som  knappt är förnimbar därute, tillsammans med de dramatiska klipporna, skapar en frihet och en tomhet på samma gång, en känsla av att både kunna flyga och falla fritt.

DSC03011

DSC03015

DSC03016

 

DSC03021

DSC03022

DSC03024

DSC03025

DSC03017

Folk skriver med stenar. Look, sa Emma: Trump!!!😦

DSC03014

Emma

Det är flera år sen jag träffade Emma och jag gladde mig åt att vi nu, när Emma är vuxen, kan prata och ha roligt tillsammans på ett otvunget sätt. Efter en glass nere i det turistfyllda Kåseberga hamn tog vi oss vidare till Skillinge och sen Simrishamn och hann beta av några loppisar. Emma hittade bra hushållsföremål att ha i sitt kök i Uppsala och jag fann några småsaker sådär av bara farten. Och Solen Sken över Österlen!

Anders bjöd på räkmackor och sen bar det iväg för mig – har väl aldrig kört så fel nån gång, Skiljevägarna förde mig in på vägar som trasades sönder av ständigt återkommande hastighetskameror och förändrade hastighetsbegränsningar. Fråga mig inte – men jag hamnade i Ängelholm och höll inte på att ta mig därifrån p g a vägarbeten och taskig skyltning. Mitt eget helvete hette för ett bra tag: Ängelholm, jag for bara runt runt och längtade efter de gröna Göteborgsskyltarna. Stannade för att tanka men var så uppskruvad att jag aldrig frågade nån hur jag skulle ta mig ut på rätt väg. Det gäller att hålla sig vid sans när man bara har sig själv att rådfråga.

Hemma vid 22-snåret och väldigt nöjd! och det välbekanta regnvädret och kylan mötte upp som väntat. Tack alla ni som förhöjt värdet på min Västkust- Skåne-tripp. Tyvärr orkade jag inte svänga inom Helsingborg (för den delen var jag inte i närheten med mina genvägar) Bodil men jag ska ta mig neröver igen såsmåningom.

På marknaden i Simrishamn fann jag de här.

DSC03041

Mina gamla som jag köpte i Indien har gått sönder. Nu finns det plats för morgongymnastiska övningar igen.

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer