2023 70 år gammal Still Searching…

70 år fyllda, januari månad som med sin numera otidsenliga grönska groteskt illustrerar vad vi människor åstadkommit här på jorden.

Min barndoms födelsemånad var vit, fluffig, kall, vit, halkig, isig, skidspårad, näsdroppig, svarthimlad, snövallig, djupmörk och väldigt mycket vinter. Gröna fält, brunslemmiga träd och slaskiga vägbanor rinner förbi mig på väg hem i bilen. I min egen audiobubbla vrider jag upp volymen till

https://music.youtube.com/watch?v=CAC-onWPMB0

och måste nästan blunda för det gör både ont och skönt i bröstet efter min längtan som finns där efter att bli kysst av någon som älskar mig.

Syster Carin och jag tittar på såpan Hotell Romantik, där 65+ söker kärleken. Ett bra program i vissa avseenden. Det eviga sociala spelet men framför allt hur ” de äldre” – vi – jag – fortfarande längtar och söker efter kärlek, sammanhang, bekräftelse och kyssar och att producenter och kapital finns där för att åskådliggöra detta i kontrast till den tsunami av dejtingprogram för yngre som rullas ut viralt. Numera är jag min egen vågbrytare och bestämmer vad som går hem och inte, bryr mig inte om vad som är pk och inte, vad som är slask och permanentat fint eller floskligt, det är nu det känns att jag kan bestämma själv, över mina känslor, över vad jag vill ägna min tid åt och inte.

God ton, ordning och viss reda, de mänskliga riktlinjerna som jag alltid följt, Tack, varsågod, gå före du, jag väntar, kram, åh va snällt och att lyssna när andra pratar och att inte alltid säga vad man tycker för att det inte gagnar varken mig själv eller andra, men att höja rösten och stå på de svagas sida när jag hamnar med dem där.

Körtid i bilen är inte bra, den är en av bovarna till att vintern är grön och ful, men körtiden i min bensindrivna bil ger mig sinnesro och tankarna flyger som pusselbitar och hamnar på plats tillsammans med musiken och minnen, nyupplevda och gamla. Det är sweet, som min systerdotter Maria uttrycker sig ibland.

Familjen, den stora, som mina syskon levt och skapat under åren blir alltmer värdefull även om jag är ganska kass på att vara social och ha med små barn att göra. När de blir äldre går det bättre, men men.som introvert är jag inte särskilt familjär på utsidan, men inombords där jag tänker på dem väldigt ofta, undrar, föreställer mig och önskar dem gott.

Vera min följeslagerska fyllde 5 år häromdagen. Vi tillbringar i stort sett 95% av all tid tillsammans. Hon är min väckarklocka, min motion, min sociala pusselbit, min omsorg och oro, min sovkamrat.

Ukrainakriget, låneräntor, energipriser och det pinsamma politiska skådespelet i Sverige och de grymma övergreppen på bl.a kvinnor i resten av världen, samt vårt gemensamma dåliga samvete; Moder Jord, som vi inte alls tar hand om, är en del av det världsliga som jag har med mig in i det nya året, den nya tiden när jag inte längre är sådär ung som jag tyckte att jag alltid varit.

Nu planerar jag i tankarna inför sommaren och vilka eskapader det ska bli; ett är spikat: besök hos Bodil min svensklärare från realskoletiden. Den turen bär söderut och kanske får jag till det med ett par släktbesök oxå, få se vad tiden ger.

Norrut blir det absolut en resa, men den har inga skarpa konturer än. Ja här sitter jag och berättar hur jag tänkt och haft det och vad jag eventuellt planerar. Det känns bra! 70 år gammal, frisk i kroppen, lite svajig i själen men på det totala, helt samhällsfungerande och med framtidsutsikter.

Inför årsslutet

Det blir liksom bara sammanfattningar i bloggen numera. Det vore nog på sin plats att förändra/avsluta den här bloggen, tiderna förändras och vi med dem.

Min tillbakablick på detta år är lite som en fattigt hopkommen soppa; Ukrainakriget som inte bara raserade livet i Europa för många människor utan även för min personliga del gällande en lång vänskap som avslutades på ett smärtsamt sätt.

Sammantaget har det varit ett år som liksom bara passerat med svarta tidningsrubriker en masse, småglimtar av glädje, några dagar i Havstenssund, trots dåligt väder, önskningar och planeringar som kommit på fall p g a omvärldens ekonomi och krig. Jag har ställt om i ekonomi, logistik och planering.

Nu, om aldrig tidigare så är det viktigt att se framåt, samla ihop sig för nya omtag de kommande åren. Ett par tillfällen har kommit upp då jag fått träffa min bror på sin Sherry-resa genom landet, det har känts fint.

Det gäller att finna nya vägar, inventera sitt liv och ställa in sig efter de förändringar som lär komma, såna vi inte varit vana med sen ett halvt sekel eller mer.

Kalla golv, stickade sockor, högre räntor, högre hyresavgifter, matpriser, drivmedel m. m. som sticker iväg i en snabbt ökande takt. Jag är inställd på minst 2 år av förväntade högre levnadsomkostnader.

I morse stängdes värmen o varmvattnet av härhemma p g a ledningsarbete i närområdet. Alldeles nyss kom det tillbaka efter en hel dags avstängning. I Ukraina kan man inte förvänta sig såna här tidsbestämda, aviserade förändringar. Jag kan inte klaga för min del, fortfarande fungerar det mesta för mig. På det totala har min privatekonomi blivit klart sämre och för första gånngen på över 20 år börjar jag bekymra mig för min ekonomiska framtid.

Glädjeämnen som sticker ut; min hund Vera är ett under av glädje, energi och hälsa! Vem behöver en väckarklocka i mitt hushåll. 🙂

Sommaren?..varmt var det i allra högsta grad, för ofta, köpte nya persienner med vetskapen att nästa somar inte blir mindre varm och jobbig. Oroar mig egentligen konstant över vårt klimat och den vansinniga framfart vi människor gör över planeten i jakt på vinster i form av pengar. Sen över 20 år har jag försökt plinga, prata, vinka, försöka få vänner och omgivning att förstå faran i vår livsstil, först nu, när jag ser tillbaka några år reagerar världen med allvar men jag tror att det är försent nu.

Positivt! Efter två års hårt och engagerat arbete i min brf-förening sa jag förra månaden upp mig från min ordförandepost p g a en omöjlig arbetssituation. Tillsammans med en god granne och styrelsemedlem lyckades vi vända skeppet i en ny riktning och nu ser jag jag fatiskt fram emot att realisera de förändringar vi jobbat på under året.

Min bror och mina systrar har förgyllt detta år med sin existens genom att vara närvarande, jag älskar er Carin, Anders Helena.

OM jag skriver en sammanfattning här nästa år hoppas jag att det finns sååå mkt mer att se tillbaka på och känna förhoppning inför.

Dagens händelse i väntan på promenadsällskapet.

På hundbadets strand finns en ramp för bil och släp att backa ner på, för att sjösätta den lilla familjebåten . Jag var på väg dit men då en familj just backat ner sin båt med släp en bit ner i vattnet, satte jag mig istället på en bänk några tjugotal meter därifrån. Det är alltid intressant att betrakta människor i samarbete tycker jag.

Den vuxne mannen, ja den riktigt storvuxne mannen hade backat ner och från min utsikt så hade inte båten ännu nått vattenytan trots att båttrailern körts ner så pass att de förmodligen inte riskerade att fastna med bakhjulen i sanden. Lågvatten denna dag och de hade redan rullat hjulen över betongrampen och nuddade vid vattnet på den sandiga stranden. Detta kunde bli intressant, jag målade snabbt ett scenario där de skulle spinna loss och inte på upp bilen tillbaka på rampen.

Verkligheten överträffar ofta fantasin så istället fick jag en god inblick i den här familjens prov på samarbete. Familjen var till antalet 6 personer, den tungt rundmagade mannen, kvinnan med en småknatte i sparkbyxa, två pojkar i nedre tonåren samt en flicka i ungefär samma ålder.

Mannen hade satt sig längst bak i båten redan då jag slog mig ner på bänken. Det var en enkel plastbåt med utombordsmotor och om nu alla personerna hade tänkt sig ut på resan över Öresjö, det vet jag ju inte, men särskilt gott om plats var det inte för denna stora familj. Den lille i sparbyxan hängde i kvinnans arm, snurrade och pekade runt, tittade på min hund och ville komma iväg, de två pojkarna stod tillsammans med flickan framme vid båtfören redo att ta instruktioner från mannen som, iklädd flytväst, ja han var den ende av dem, kanske var det bara han som skulle ut på tur, eller möjligen var det så att han inte kunde simma – oh det är så lekande lätt att skriva undertexter till de bilder som rullar fram på vardagens scener, tycker jag!

-Åh ta i och knuffa på, allihopa, å hej å hej, mannen satt dirigerande med ett fiskespö i handen, båten rörde sig knappt.

-Jaa, men nu får ni ta i…manade mannen på…båten tog ett litet skutt framåt men inte tillräckligt långt för att bryta vattenytan. Kvinnan undrade om sprintern skulle tas loss och när? ungdomarna såg rådvilliga ut medan de trampade luft.-Ja ja, det är klart, instruktioner följde, det pustades och knuffades men båten rörde sig inte. Mannen började gunga med, som ett stort bowlingklot vaggade han fram och tillbaka medan jag tänkte; varför stiger han inte ur, den blir ju lättare att få i sjön då.

Här vidtog svordomarna, mannen böjde sig svärande ner och började knyta av sig skorna – Det var väl själva faaen, är ni helt odugliga, klarar ni ingenting utan mig- jaa nu får jag gå i vattnet och få en infektion i mitt sår och det kommer jag att dö av, era jävla oduglingar, det är alltid ja som ska klara av allt, medan ni, ni får ligga och sova. Den mindre av pojkarna ropade – Så det är alltså vårat fel?! Mannen vadade genom vattnet – Är ni helt dumma i huvet, jag blir helt galen, va faen är det med er, såhär gör man bara!

Mannen, uppblåst av ilska ställde sig bakom båten och tog i allt han var värd och så for den iväg ut i sjön.

_-Jaa, där ser ni, så ska man göra, allt får man göra själv. Där ser ni, nu förstår ni va, varför jag inte låter er ta ut båten själva! Samtliga stod frågande. Själv hade jag redan i första stadiet av denna operation tänkt; varför har den store mannen satt sig längst bak i båten. Jag ville ropa; det var ju ditt fel, du skulle aldrig satt dig i båten!!

I detta läge dök mitt promenadsällskap upp och jag kunde bara, strax efter se, hur den frustrerade mannen gick iväg från ekipaget och stannade upp. Oh, jag kunde se hur ilskan tagit honom så hårt i sitt grepp att han blev helt förstenad.

Sen gick vi därifrån!

Ännu Under Sommarsolståndets Inverkan

Det fanns en tid, en räcka av många många år då jag aldrig gick och la mig för natten. Det var inte svårt att hålla mig vaken – gräset nynnade, vattnet porlade, insekterna inade och smånynnade sen fåglarna gått till ro, själva solens strålar lade en smeksam ljudmatta över mitt ansikte och vinden lät hårstråna pricka, valsa och sissla utan ljud.

Självklart var jag vaken under de här ljusa nätterna som beskrivs som det nordiska ljuset. Den nordiska höjdpunkten, Sveriges egentliga Nationaldag, Midsommar, mytisk, laddad med alla våra förväntningar, rivstarten inför sommaren som är Sveriges längsta och viktigaste helg.

Men de där höjdpunkterna faller och virvlar efter mig som höstens löv; jag somnar allt tidigare om somrarna, ligger inte längre och blånar med blicken upp i den nordiskt ljusa himmelen medan myggen biter mina bara armar(upplever inte längre att det finns några mygg härnere där jag bor) Vårdagjämningen känns som ett frihetstecken då mörkret slås undan och jag blir fri i tiden, sommarsolståndet, ja som jag skrev, det sover jag bort, höstdagjämningen ett par knäppta händer i tacksamhet som sakta öppnar sig då vintermörkret drar fram.

Vi har haft fyra årstider, nu sägs det att vi har tre, vintern är borta, hösten sträcker sig från oktober till april…denna tidiga sommar som föregåtts av en lång, kall, blöt vinter och en vår som aldrig riktigt kom igång, har gett mig känslan av att sommaren aldrig riktigt kommit, att den bara är på låtsas. Trodde jag var ensam om den känslan, men det visar sig att fler känner så , hur…sommaren, årstiderna har inte fallit på plats och detta är den första sommar jag inte blivit omfamnad och övertygad – det är höst/vår inom mig. Sommaren har ingen uppriktig varm famn att omsluta mig i.

Att vara Nordbo har alltid handlat mycket om vädret, med våra fyra årstider och vi har varit kunniga och läst av vädret bra med hjälp av uppdaterade metereologer. Nu stämmer ingenting av det längre, varken hemma hos ”oss” eller ute i världen. Den klimatkris jag i många år skrivit om och nämnt, fått skit för och blivit kallad pessimist, glädjeförstörare, har delat länkar, insikter, videos etc etc, upplevts som tjatig, negativ o.s.v…men nu är vi här! Nu får vi ta en dag i taget och vara glada för att det kan vara en bra dag, än rasar inte stormarna här hemma tillräckligt kraftigt, än har vi inte lerfloder och än stormar inte havsvågarna in över hela södra Sverige. Vi kämpar med energifrågor samtidigt som naturen ryter högt och smular sönder våra livsbetingelser.

Så tänker jag; Nu när vi genom fantastiskt utvecklade ”kikare” kan se långt ut i vårt universum och konstaterar att alla de planeter vi kan beskåda är ”döda”. Vår egen är blå och lysande levande, kan vi då inte dra en simpel slutsats att; vi är det enda klotet kvar som lever, runt omkring oss cirklar alla misstag som eventuella tidigare ” intelligenta” levande civilisationer har lämnat efter sig.

Tillbaka till vår levande, ännu hoppfulla planet…njut av sommaren med ansvar. Framtiden har vi som vår plikt att säkra. Ingenting är på låtsas..vi kan leka men måste städa upp efter oss.

Jag tror inte att jag skrivit ett tristare inlägg – nånsin!!..men det har en allvarlig orsak.

Liten Juni-resumé

Resan till östkusten för drygt två veckor sedan får jag summera som mindre lyckad. Saknaden efter min hund Vera var ständigt närvarande, ngt jag aldrig upplevt tidigare då jag spenderat de flesta resorna med henne eller då jag rest iväg på egen hand för att träffa vänner/släkt.

Saknaden förlamade mig nästan, jag kände mig som ett snålmatat lok som tuffade fram på lite vilja och mindre energi. I brist och saknad efter sällskap tvingades jag umgås med mina egna tankar på ett helt nytt sätt och insikterna duggade därmed tätt (ursäkta oavsiktligt rim 🙂 )

Insikterna tycker jag var värd resan. Redan påföljande helger reste jag för att träffa min syster Carin.

Sistlidna( sistlidna visst är det ett vackert ord?) helg var det Aqua Blå Festival i Vänersborg där Carin bor. Det bästa var hennes gårdsloppis och att få träffa så många i vår familj. Vädret var samstämt och miljöombytet behövligt. Saknade de som var frånvarande men det är inte helt lätt att sammanstråla alla. samtidigt

.Om nationaldagens morgon gick jag den sedvanliga morgonrundan med Vera, vi sträckte ut ett extra kvarter efter besöket i Huvudnäsparken. Det var festivalöde och tyst denna tidiga morgon. Vera stannar ofta och nosar nu i löptider och när hon stannar upp vid ett kvartergarage skymtar jag i ögonvrån en papperslapp som ser ut att blåst iväg, fokuserar blicken och tanken slår mig; en falsk 500-hundringen! var är tråden?, är den falsk? sitter ngn och kollar in vad som ska hända?

Jag går vidare – givetvis är det nåt fake eller…och så backar jag tillbaka…upplagd mellan gatsten och starkt växande grönt gräs som trängt sig upp har den liksom stannat upp på sin färd..jag plockar upp den, ser mig inte omkring…håller den i handen en stund och fortsätter gå.

När jag vaknade tidigare, innan promenaden, innan frukost och innan stan vaknat, hade min tunga erfarit ngt avvikande i munnen, något känns fel, tungan for runt och hade svårt att uppfatta avvikelsen mer än att ”det kändes annorlunda”…Jag väckte Carin strax innan promenaden och påpekade att ngt fattades i min mun, en tand, en plomb eller ngn annan lagning.

Hemma hos Carin visar jag upp den, fortfarande i nypan, har liksom inte tagit den än, den är inte min känns det som…har burit den i handen med kopplet hela vägen..

-Titta vad JAG hittade…jag föreslog att det var tand-fen som kommit min väg även om en ny tandkrona skulle komma att kosta betydligt mycket mer.

Om Nationaldagens afton besåg jag firandet på TV, skansen, kungafamiljen och somnade efter att ha fått skratta med Johans Glans – än en gång…

Tisdag morgon…ringer tandläkaren, kanske går den nersvalda kronan på garantin! Får en tid för besiktning. En vän ringer och vill gå på promenad, dagen drar iväg, misstroendevalet faller väl ut…dagen sluter sig, Vera gnager på ett enormt ben hon fått som kompensation för att hon har det så besvärligt under löpet.

En vecka in i juni månad…det känns bra…

Ja Ett År Sen Nu!

Ett helt år sen och min bloggsite ser helt annorlunda ut. Skriver lite, så får jag se om det funkar fortfarande.

Läser hastigt igenom sista bloggposten och tänker att Tja, det är väl same same-känsla idag, fast ett helt år passerat.

I Januari när jag slagit pannan i mörk-väggen och behövde en morot, bokade jag in mig på ett boende inskärs på östkusten. Vi västgötar brukar säga att Västkusten är Bästkusten men faktum är att det enda jag kan jämföra med är de få gånger jag befunnit mig på östkusten, antingen lååångt söderut eller lååångt norrut, Öland och Gotland borträknat. Bodde ett tag vid Hjälmaren och har avlagt snabbesök på Höga Kusten och längs Österlens kustremsa, annars är jag novis.

Vilken tur!! Nu ska jag rätt in i mörkret, eller Ljuset!! men jag ger mig iväg på okända vägar till ett mål jag valt helt på måfå .

Vera och jag får lite lill-semester från varandra, hon åker på Hundkollo och jag åker handsfree…ingen planering av sol/skugga, parkering, rastning, vatten, rastning, skugga, Hundar inte tillåtna, Hundar inte tillåtna o.s.v….Härligt men oxå ovant, vid blotta tanken kan jag få fantomkänslor i koppelarmen.

Följde slavist vädret två veckor innan men inser nu, precis som experterna, att vädret går inte att förutse som förr. Jag tar det som det kommer. Det är ledighet jag inte har en aning om hur den kommer att se ut eller var jag hamnar – Hmmm…det var ju liksom det jag ville i Januari 🙂

Snart ett år sedan

Har vevat ihop en pannkakssmet som får stå på vänt och tjocka till sig lite. Hamnade av en händelse på min gamla blogg och det är nästan exakt ett år sen jag gjorde ett inlägg där. Bloggen har jag haft strax över 10 år nu och de senaste åren har inläggen tunnats ut.

Glädjen och drivet i att skriva har tagit sig andra turer, numera gör jag bara korta inlägg på FB och adderar ngt foto. Skrivandet har helt enkelt mist mkt av sin mening för mig.

Genom åren har annat stigit upp till ytan, mitt loppis/auktions/antik-sökeri har tagit mkt plats och gett mig mycket, liksom , på senare år, även tillbakablickandet i min familjehistoria. Jag tror helt säkert att det kan vara så att när man väl fått barn och kanske även barnbarn så har man skapat sig en egen, ny familj, och det gamla, det genomlevda och det som är bortom det i släktens bakvatten blir mindre intressant.

För min del har del blev mer intressant, jag har ju inga barn, så min släkthistoria har börjat betyda mer. Den information och de foton jag fått till mig genom mina mammas kusiner på senare tid, har breddat mitt perspektiv bakåt och därmed gett mig ett djup inåt till mig själv.

Satt i bilen på väg till loppis-landet idag och jag såg framför mig fotona jag fått över nätet, min morfars vackra unga mamma som redan vid 21 års ålder bar på sitt femte barn och som gifte sig samma år det första barnet kom, 17 år gammal. Känner att jag vill djupdyka och berätta.

Min berättarlust kommer tillbaka med den nedskrivna informationen jag fått och längtan efter att få veta mera, att åter igen besöka de platser jag varit på för länge sen, men som jag då, inte visste historien om.

Minnet glider över de Googlemapsbilder jag idag kan ta del av, och streetviews och så ser jag Ume Älv och älvkanten där jag har så många minnen från och jag längtar tillbaka – att få ströva nere i Hamn bland de gator och hus som fortfarande finns kvar och som ser nästan likadana ut idag och få höra mer historia som kan adderas till minnena.

Då i bilen på väg hem i regnet kände jag att jag är inte ensam!

• 

• 

I denna ljuva sommartid

Grannen på våningen ovanför sitter på balkongen med långväga besök, nu gruppsamtalar de via mobil med ngn i hemlandet, vilken kvalité på ljudet! jag kan höra allihop! De låter glada och engagerade.

Det var nästan lite fööör varmt på förmiddagsrundan. Räknade utan ngn större färdighet ut att, alla sträckor utmed vatten skulle vara upptagna av människor varför jag gav mig ut i storskogen. Inte ett liv, en rörelse från Homo Sapiens men en rar konsert från alla vårfåglar, då och då ett surr från insekter och fjärilar dansade – liksom planlöst framför oss. Ingenting av det djuren gör är planlöst, det är bara vår upplevelse. I människans beteende förefaller alltför mkt vara ett planerande. Hur ofta ser man inte människor gå och skynda medan de äter och dricker, på väg till och från med raska steg och händerna upptagna fast vi inte behöver dem för att ta oss fram – kanske just därför. Ngn som inte behövde sina händer till ngt vettigt var en ung man, troligen son, till den äldre kvinna som bar tre matkassar från affären medan han hade mobilen tryckt till ena örat och den andra handens pekfinger roterande inne i sitt andra öra. Han sträckte på sig så att den röda T-shirten gled upp överd en välgödda magen – den gamla kvinnan hukade under sin sjal och bar vidare medan den unge mannen fortsatta orera. De där observationerna gör mig i längden så trött – ofta försöker jag titta åt ett annat håll men i stan på handlingsturen finns inget ”Bort” – där finns ngt annat mer eller mindre uppseendeväckande hela tiden – i mina ögon.

Vera kunde springa lös nästan hela vägen. Det gör oss båda lyckliga.

Ser att det finns små embryon till bär i blåbärsriset, kanske kanske kan det bli en lagom skörd den här säsongen, lagom till att frysa in och äta under hösten.

1 juni, sommaren är väl offeciellt här. Det har varit en märklig start på deta nya året och seg, annorlunda och oroande vår som nu sakta glidit över i detta varma, färgstarka och livskraftiga scenario…oj…JÖSSES…Hesa Fredrik drog igång!!! T.o.m Vera satte sig upp och såg undrade ut. När den tjöt en gång i månaden blev jag inte så överraskad men när det bara är 4 gånger om året studsar jag verkligen till!! Tror den där luren finns ganska så nära intill där jag bor för det är rejält tryck i tutan! Vera steg upp, drack vatten och gick sen och la sig igen

Kom av mig lite där i tankegångarna, lika bra det..skulle nämnt ngt om hur jag skrämd jag blivit av den allra senaste händelseutveckligen i USA och då menar jag inte ngt av de otaliga korkade uttalanden landets president gjort.

Vattnar de törstiga plantorna på balkongen och förbereder ännu en enkel måltid.

Önskar er en fin sommar!

Anders Widmark Trio: I Denna Ljuva Sommartid

https://www.youtube.com/watch?v=s50UfdTn1b4

Hej o Hå..

Utsövd och pigg i kroppen. På med kläderna, tvätta händerna och ut med Vera. Det blir nog en fin dag trots grå himmel. IN med Vera, tvätta händerna.

Frukost: 2 rågbröd med majonnäs, basilika, ost och tomater, kaffe, juice, medicinen slut, skriver upp det på kom-i-håg-lappen. Paketen ska packas klart och skickas iväg, skriver ut adresslappar och kom ihåg att ändra en i sista stund, annars hade hon inte blivit glad, den rara människan som meddelade att hon just flyttat. Det är så lätt att glömma sånt där i farten.

Tvätta händerna, Veras mat står kvar sen igår, jaha..nyheter om tillståndet i världen, bl.a bl.a på TV, kan lika gärna lyssna på P1 men sätter på tv:n av gammal vana. Fotar några glas i köksfönstret när solen tittar fram. Glas är svårfotat, kräver rätt ljus- är petig i överkant men försöker fuska numera, f.ö behöver fönstret tvättas..pronto!

En hundbekant ringer och frågar om vi ska ses i hundhagen, jajamensan det ska vi. Telefonen behöver laddas först. Bäddar lite slarvigt som vanligt, kollar igenom kom-i-håg-lappen, Batterierna ja, pinnar till tomatplantorna, check, och maten och javisst jag skulle ju kolla upp vaccinationen… tvättar händerna, packar IKEA-kassen full med paket och så ger vi oss nerför trapporna och till bilen.

Postar ett brev först och drar sen vidare till macken där schenkerombudet finns. Möter ingen. Spritar händerna i bilen.

Apoteket hade precis öppnat, spritar händerna och knappar in koden, ut till bilen och lämnar medicinen och in på Clas Ohlson. Litiumbatterier till den lilla vågen, de tog tvärtslut och jag behöver den nästa varje dag, nä jag är ingen drogförsäljare, det är paketen..den lilla rackarn väger upp till 5 kg. Batterier till fjärrkontrollen oxå, fick nästan gå ända fram till tv:n för att byta kanal igår kväll, dessutom har den här smarta tv:n inga fysiska kontroller på sig så fjärrisen är ett måste. Doh!!

Spritar händerna i bilen och skyndar över till optikern, de klämmer fortfarande bakom öronen annars är jag nöjd…häpp de hade inte öppnat, struntade i att kolla öppettiderna och la ut kursen till hundhagen efter att ha spritat händerna.

Där var Skilla med husse, Dalton den stadiga med matte och en blandras som gav sig på Vera. Tappade nästan hakan – hundar brukar aldrig ge sig på henne men detta var tydligen en riktigt dominant tik som dessutom försökte rida på Vera. Hund och ägare dröp av ganska snabbt efter den incidenten. Fick höra sen att den även gett sig på Dalton.

Zeus the papillion med husse dök snart upp i sällskap med Bonzo the gate-keeper och husse Janne som huserade oss i sin trädgård igår när solen värmde så rart – idag frös vi alla från start medan Våren knappt märkbart tar sig an grenar och buskar för att skyla det trista miljön i den s.k hundrasthagen. Det är mest svartjord, rötter, sly och tättväxande trädbestånd. Vårat vintertillhåll är en önskedröm medan sommarvistelsen är ett fästingparadis. Vi tog en vända utmed sjön, solen tittade fram och som de vältränade Nordbor vi är, satt vi oss ner och fällde upp nunorna mot skyn, fem minuter senare hukade vi på väg till P-platsen under en häftig hagelskur. In i bilen och spritade händerna.

Med skuren smattrande över hela plåtschabraket körde jag mot stor-Ica för att där hoppas finna en Pease-variant utan vitlök och chili, min närbutik har enbart den smaksatta sorten och börjar lessna på den nu. Spritade händerna och gick in på stormarknaden och där…Apoteket och en stor skylt om vaccinationer..yess, hade tänkt fara till ett ställe mitt i stan men här vara det bara att sprita händerna och checka in via en terminal…trevlig syrra och dyr kortdragning..två sprutor till innan sommaren och det känns bra – första gången jag tar dessa mot TBE. Vera får sina tabletter , sen kryper odjuren över på mig och Borrelia har jag haft några gånger och vill inte utsätta mig för ngt värre. Syrran spritade INTE händerna erinrar jag mig nu…eller??

Fortsatte in på storlivsen, kryssade mellan kunder som såg lika förskräckta ut som jag över att vara på styrkurs mot ngn annan. Inga tomatpinnar här inte, betalade och drog ut till bilen, spritade händerna och beslöt att nu fick det vara färdighandlat för idag men pinnarna hamrade på minnesklockan och beslöt att kolla Blomsterandet, spritade händerna och gick in, yess, bambupinnar, bra val Kerstin, betalade och spritade händerna i bilen.

Äntligen hemma, min numera väluppfostrade granne ovanför höll upp dörren för oss, lämpade av Vera och kassarna, ut i bilen igen, upp med nästa lass och den planteringsjord som legat där en vecka. Puh!! Spritade nycklarna och mobilen, som får en märklig display efteråt. Tvättade händerna!

Såhär långt har det varit en intensiv dag. Bilderna i kameran väntar på redigering, auktioner läggas ut, tomatplantorna ska stödjas upp och en del krukväxter planteras om. Nånstans där inemellan blir det matlagning, handtvätt och Vera-bus o.s.v.. Hur har eran dag varit 🙂

musik

Det var roligare förr när man lyssnade på musik tillsammans – då möjligheten till internet och delning m.m inte fanns! Helt enkelt när man var tillsammans o upplevde samtidigt och på plats, vare sig det var en konsert, källarspelning, vinylskiva på stereon eller via en rullbandspelare eller en radioapparat. I min värld, numera, pratas det sällan om musikupplevelser. Vi upplever dem sällan tillsammans så de blir bara referenser till; Bra eller Dåligt. Vi som är lite äldre kan…referera till minnet men det exkluderar ändå att uppleva i Nuet. Få känna och återuppleva!

Lyssnade till denna tekniskt mkt begåvade yngling och slås av vad musiken känslan och lusten kan göra av Beethovens 5:a, https://www.youtube.com/watch?v=eollizcRpgQMEN det är känslan jag letar efter ., den där tonen från en själs resonansbotten, där ngn lämnar ifrån sig allt. Det har inte med teknik att göra: Här kommer ett exempel ( i min värld)
https://www.youtube.com/watch?v=2F4lAwJbq8M

America’s Got Talent | Season 14 | Episode 4 | Auditions 4 #AGT #AmericasGotTalent #TalentRecap For more HD videos, news, analysis and recaps of America’s Go…